Ulrica Johansson porträtt

Ulrica Johansson

Redan efter Vasaloppet hade Ulrica hittat sin träningsform tack vare längdskidåkningen. Men, tre lopp återstod och Vätternrundan visade sig bli en rejäl utmaning – som väckte både ett och annat hjärnspöke. Nu, fyra lopp senare och med en skinande Klassiker-medalj runt halsen har träningen fått en helt ny innebörd. Från ”ett ont måste” till en naturlig del av livet.

Fakta om Ulrica

Namn: Ulrica Johansson
Ålder: 22 år
Familj: Bor med mamma och pappa strax utanför Stockholm.
Bästa träningstips: Träna mer utifrån lust, strunta i hur andra tycker att man ”borde” träna. Det är lite klyschigt att säga ”hitta din träningsform”, men det är sant. Krångla inte till det så mycket!

Hur känns det nu efter alla lopp?

– Efter Lidingöloppet var det som att en propp gick ur mig. Jag kände mig urladdad och trött och kunde nästa inte känna någon glädje för att jag klarade Lidingöloppet och därmed fullföljde min klassiker. Nu, med lite perspektiv på hela året, förstår jag hur laddad både min kropp och mitt huvud har varit på att klara varje lopp och det är först nu jag börja känna mig lite stolt och otroligt tacksam för hela resan jag fått vara med om.

Varje cykelpass var en pina och så fort jag såg cykeln i garaget mådde jag dåligt.

Vad har varit tuffast?

– Det tuffaste var, utan konkurrens; cyklingen. Varje cykelpass var en pina och så fort jag såg cykeln i garaget mådde jag dåligt. Jag kände mig aldrig riktigt trygg på cykeln och byggde upp en mental barriär inför varje pass. Ändå lyckades jag skramla ihop 137 mil på cykeln, vilket jag såhär i efterhand inte förstår hur jag orkade. Jag är ganska envis och gav mig tusan på att jag skulle klara Vätternrundan. Min första tanke när jag vaknade upp dagen efter Vätternrundan var ” Tänk Ulrica, nu behöver du aldrig mer sitta på en racer igen.”

Vad har varit svårast?

– Svårast var nog simningen. Jag ville så gärna lära mig crawla, men varje gång jag gick till bassängen kände jag mig så fånig när jag bara låg och plaskade och fick kallsupar. Det slutade alltid med att jag fick bröstsimma passet. Att crawla är något som jag i framtiden gärna skulle vilja lära mig.

Så sent som en vecka innan loppet ringde jag Stephan och sa att jag inte skulle kunna springa eftersom det gjorde så ont.

Vad har varit roligast?

– Roligast var konstigt nog Lidingöloppet. Jag fick knäproblem under träningen inför Vätternrundan och har knappt kört någon löpning sedan i maj. Min träning inför Lidingöloppet har istället bestått av simning och crosstrainer. Så sent som en vecka innan loppet ringde jag Stephan och sa att jag inte skulle kunna springa eftersom det gjorde så ont. Jag hade fortfarande ont under loppet, men jag var samtidigt så lycklig att jag kunde springa och under stora delar av loppet kändes det som att jag flög fram. Att jag kände att jag kunde spurta i mål var en riktigt härlig känsla. 

Vad har varit lättast?

– Ingenting har varit speciellt lätt. Jag har övat, försökt ta till mig de Annie och Johan säger och återigen övat. Men ”lättast” var kanske längdskidåkningen ändå. Jag kände direkt att det här är min grej, även fast jag inte riktigt förstår Johans positiva lovord. Riktigt SÅ bra var jag aldrig på skidor. Precis som med cyklingen gav jag mig tusan på att jag skulle klara loppet och stod vid konstsnöspåret kl. 06:00 varje tisdag och fredag med pannlampan i högsta hugg för att åka mil efter mil samt öva teknik. Som sagt. Lätt var det inte, men jag älskade skidåkningen så pass mycket och lade ned mycket tid och energi på att lära mig, att det tillslut kändes lätt. Jag ser så fram emot att lära mig mer denna vinter och kanske tillochmed lära mig åka skate.

Hur känns det att det ska bli tv?

– Jag är svinnervös! Det känns som att tv-serien kommer nå en annan publik än vad vi tidigare haft på sociala medier, vilket är lite läskigt. Det läskiga är nog att jag har öppnat upp mig mer än vad jag är van vid och blottat mina rädslor, något som jag i vanliga fall sällan gör. 

Just nu längtar jag efter snö och vinter så att jag kan plocka fram skidorna.

Hur ska du hålla i träningen efteråt?

– Det jag tar med mig framförallt från detta projekt är hur viktigt det är att variera sin träning. Det blir roligare, risken för skador blir lägre och det blir aldrig att du tröttnar på en träningsform. Jag ska också träna mer efter årstiderna. Just nu längtar jag efter snö och vinter så att jag kan plocka fram skidorna. I vår ser jag fram emot att springa i skogen och kanske våga anmäla mig till ett lopp? Jag tänker helt enkelt plocka russinen ur kakan och fortsätta med det som har varit roligast under året. Det svåra är att nästan allt har varit så himla kul, ja förutom cyklingen förstås. ; )

Jag blir ledsen när jag tänker på hur stor del av mitt liv jag ägnat åt att tänka på kropp, mat och träning.

Vad fick dig att ansöka till #MinKlassiker?

– Jag såg ansökningsfilmen på Facebook. Tänkte inte så mycket på det då, men efter att den dykt upp i mitt flöde flera gånger så sökte jag. Jag har länge velat göra en klassiker, men har ingen i min närhet som ville göra den med mig. Jag ville absolut inte göra loppen på egen hand. Det blev en sporre att söka eftersom man skulle göra det tillsammans med andra, och sen så klart – att bli coachad av Annie Thorén och Johan Olsson.

Varför sökte du?

– Jag kände att min tidigare träning var väldigt tråkig och enformig – ett nödvändigt ont. Jag behövde hitta ett nytt ”varför” till att träna, och framförallt att lära mig träna kravlöst. Jag skrek i telefonen när Stephan ringde, och jag skrek i telefonen när jag berättade för mamma. Hon sa att hon aldrig sett mig så glad tidigare. Och vid den tidpunkten var inget klart, det var endast ett första urval.

Ulrica Johansson och Stephan Wilson

Ulrica och Stephan.

Det finns inget värre än att cykla i klunga, mitt i natten och dessutom sitta fast i två pedaler – jag är livrädd.

Vad är det svåraste med den här satsningen?

– Det svåraste för mig är Vätternrundan rent mentalt. Jag trodde att Vättern skulle bli den mest fysiskt krävande aktiviteten – men jag var verkligen inte beredd på att det skulle bli så här mentalt tufft. För mig finns inget värre än att cykla i klunga, mitt i natten och dessutom sitta fast i två pedaler – jag är livrädd. Däremot är jag jätteglad över att jag har hittat skidåkningen.

För du blev frälst i längdskidåkning?

– Ja! När klassikern är över har jag knappt ett år kvar i skolan. Och då är jag egentligen inte bunden till en fast plats. Då är planen att hitta ett kul och meningsfullt jobb i en stad där jag kan åka skidor. Redan i sommar har jag tänkt att göra en roadtrip i norra Sverige, för att hitta ett ställe att bosätta mig på.

Hur mår du inför loppen?

– Stressad! För vissa är det en morot med ett lopp, en motivation till att sätta sig på cykeln eller knyta på sig löparskorna. För mig blir det tvärtom, det är mest stress. Ett mål med Min Klassiker är att fokusera mindre på prestation och tider, och just det blir svårare när man har ett lopp. Det är ingen som frågar ”hur känns det eller hur gick det?” utan de allra flesta frågar ”vilken tid fick du?”. Och då blir det mycket fokus på tid och prestation.

Vad säger din familj om att du är med i Min Klassiker?

– De har märkt att jag blivit mycket gladare. Så de är jättepositiva till det här. De känner sig trygga med att jag gör det här tillsammans med andra. Mamma sitter och uppdaterar webbsidan hela tiden när hon vet att ett avsnitt ska gå live. Mormor och morfar har liksom aldrig brytt sig om datorer och teknik, men nu har de köpt en Ipad för att kunna titta på avsnitten.

Porträtt av Ulrica Johansson

Jag hittar sidor hos mig själv som jag tidigare inte trodde fanns.

Har det gått enklare än du förväntade dig?

– Jag trodde inte det skulle betyda så mycket för mig som det faktiskt har gjort. Det är väldigt mycket känslor kopplade till hela projektet, något som jag inte alls trodde från början. Jag hittar sidor hos mig själv som jag tidigare inte trodde fanns. Och sen trodde jag absolut inte att nio mil längdskidåkning skulle gå så bra som det faktiskt gjorde.

Livsstilsförändringen

Av sina föräldrar beskrivs Ulrica bland annat som ambitiös, försiktig och ansvarstagande. Något som verkar stämma ganska bra överens med hur hon skulle beskriva sig själv. Ulrica lägger också till att hon är svart eller vit – av eller på. Ett personlighetsdrag som ofta är till hennes fördel – men inte alltid.

Vem är du?

– När jag var liten var jag otroligt blyg. Jag är fortfarande ganska reserverad som person, jag tror inte det är någon som skulle beskriva mig som modig. Jag är en ordentlig person, jag får ofta agera lite förälder till de andra när vi är på träningsläger. Se till så att vi kommer i rätt tid, att vi har rätt kläder på oss. Det kanske är för att de är föräldrar hemma, så de slappnar av mer. Medan jag gillar att ha koll och kontroll. 

Hur kommer det sig att din relation till träning är kopplad till något negativt?

– För mig har min träning, kropp och vikt alltid varit starkt förknippad med ångest. Jag var väldigt lång när jag var liten, många trodde att jag var äldre än jag faktiskt var. Väldigt mycket av min tankeverksamhet gick till att tänka på hur jag såg ut. Till en början ville jag gå ner ”några kilon”, vilket jag inte behövde eftersom jag var fullt normalviktig. På grund av min svart/vita personlighet så gick allting snabbt. All min energi gick till slut åt att tänka på vad jag stoppade i mig och hur jag skulle göra mig av med det.

– Vid årsskiftet, samma år jag skulle fylla 15 blev det som tidigare bara varit tankar, verklighet. I mars det året lades jag in på Stockholm centrum för ätstörningar i två månader, eftersom det gick för fort, mina föräldrar kunde inte hjälpa mig och jag kunde inte ta ansvar för mig själv. Jag kom sakta tillbaka till skolan, men fick ett återfall 2 år senare, då började jag på dagvård och behövde gå om en klass. Dels för att jag missade så mycket, men också för att jag behövde en nystart. I dag är jag frisk från min anorexi sedan fem år tillbaka. Det är inga tankar som kommer till mig längre. Och skulle de göra det så kan jag tänka på ett friskt sätt.

Ulrica Johansson

Jag är rädd för att inte bli omtyckt, och för att misslyckas.

Vad är du rädd för?

– Jag är rädd för att inte bli omtyckt, och för att misslyckas. Jag skulle vilja bli mer trygg i mig själv. En annan rädsla jag har är att livet ska susa förbi utan att jag hinner fylla det med tillräckligt många värdefulla minnen och upplevelser innan jag dör.

När mår du som bäst i dag jämfört med tidigare?

– Det pirrar i min mage när jag ser en fantastisk skiddag framför mig, med perfekta förhållanden. Det är inget jag skulle tänkt på innan Min Klassiker.

Vilken målbild har du?

– Dels vill jag gå i mål på Lidingö och ha klarat klassikern. Jag vill känna att mitt klassiker-år, oavsett hur det går, har varit fantastiskt. Att jag har lyckats skala bort allt som har med tid och prestation att göra, och bara kunna njuta av träningen och stämningen under loppen.

Det finns många fler meningsfulla saker att lägga sin energi på än att tänka på hur man ser ut, och vad man stoppar i sig.

Vem hoppas du kunna inspirera?

– Jag vill nog nå alla människor som mår dåligt av prestation och tider och som samtidigt inte finner träning som något givande. Jag hoppas att dessa personer kanske kan få en liten tankeställare om att man faktiskt inte behöver träna på ett visst sätt för att det ska räknas.  

Om man tänker på min bakgrund med ätstörningar, så vill jag inspirera personer i samma situation eller personer som håller på att falla dit. Det finns så otroligt många fler meningsfulla saker att lägga sin tid och energi på än att tänka på hur man ser ut, och vad man stoppar i sig.

Livet blir väldigt grått och tråkigt om man ska tänka på det hela tiden. Jag blir ledsen när jag tänker på hur stor del av mitt liv jag ägnat åt att tänka på kropp, mat och träning. Mat ska inte vara ett tvång och inte heller ett laddat ämne – mat ska förbli något som ger oss energi och som förhoppningsvis är gott. 

Illustration av ett rött hjärta